Recension: Aris Fioretos – Halva solen

Jag studiebesökte Mariehamns litteraturdagar tidigare i år. Programmet var i allmänhet intressant, men min absoluta favorit är alltid när författare talar om sig själva och sina verk, och framförallt då de läser högt från sina böcker. Jag är starkt av den åsikten att bra böcker (nästan) alltid går att känna igen på hur behagliga de är att lyssna till. Denna tumregel gäller också för den som skriver: man ska alltid läsa högt det man skrivit, om det är krångligt att uttala är det också krångligt att läsa. I det här fallet lystrade jag till Aris Fioretos, nuvarande professor i estetik på Södertörns högskola, som läste högt ur sin bok Halva solen. Jag var trött, lite luddig av två glas vin och inte alls inspirerad till att följa med det som försiggick på scenen, men Aris lågmälda, välavvägda röst läste upp någonting som jag inte kunda låta bli att uppmärksamma.

Aris läste om sin pappa. Hans död, hans roll i sin sons liv, saknaden då han var borta. Det var inga världsomvälvande motiv, men språket hade en inre glöd och en lyrisk träffsäkerhet som vittnade om en lovande bok. Dessutom hade min morfar gått bort ganska nyligen, så det kändes skönt att få läsa om någon annans sorgeprocess – det visade sig att boken troligtvis var sorgeprocessen. Jag bestämde mig att köpa boken direkt, och fick till och med en liten inskription av herr Fioretos själv.

Halva solen är skriven på ett lite udda sätt. För det första är språket, som jag redan nämnde, markant lyriskt men ändå kortfattat. Man skulle egentligen kunna tala om någon slags prosalyrik, då kapitlen är endast mellan några rader och några sidor långa. Hur man än vill klassa det så är språket behagligt, lättläst och i så passliga små munsbitar att man gärna har boken med i väskan för de där sysslolösa minuterna som brukar samla sig kring bussar, tåg och sommarlov.

Kronologiskt går Aris för det mesta bakåt i tiden, som om han gjorde en arkeologisk utgrävning i sitt eget minne. Han börjar med beskedet som förtäljde att hans pappa hade somnat bort, och hoppar sedan till olika skeden i pappans liv, i ett försök att förstå honom och hur han blivit en sån pappa som han blev. Det är också mycket tankar kring pappans roll i barnens liv, om familje- och nationella band och också lite självbiografi. Resultatet är en så intim och personlig text att man förbluffas över att den inte blivit världsfrånvänd och oförståelig. Som läsare känner man sig nästan avundsjuk på hur ärlig och vidsynt Aris självrannsakan är, hur mycket han verkar veta om sin familjs känsloliv och hur annorlunda det hela känns jämfört med en "vanlig" nordisk familj. För ja, Aris pappa var från Grekland och mamman från Österrike. Här syns inte ett spår av det känslomässiga ställningskrig som pågår i många uppdämda svenska (eller i mitt fall: finlandssvenska) familjer. Ändå lyckas man känna igen sig.

Familjen Fioretos är ändå inte en familj som skulle ge upphov till en sådan "invandrarlitteratur" som man törstar efter i Sverige. Fadern var professor i medicin och författare, familjen betydligt mera välbeställd än genomsnittsinvandraren. Invandringselementet finns med, till och med ganska starkt, men det handlar för en gångs skull inte om ett hårt liv på samhällets utkanter. Halva solen är istället en intelligent och känslig begrundan över de emotionella och psykologiska dimensionerna förknippat med immigration: längtan hem, sökandet efter sin egen identitet, att hamna mellan två stolar. Problem som man inte hinner tänka på om man är lågutbildad och fattig.

Jag har med Halva solen fattat tycke för Fioretos, och kommer definitivt att läsa fler av hans böcker. Han är en av de där personerna som verkar ha tänkt djupt och innerligt på livet och dess sorger och fröjder ända sedan han kunde gå, ett ymnighetshorn av intressanta iakttagelser. Läs!

Recension: Vladimir Nabokov – Lolita

Bildkälla: The Daily Telegraph

Lolita, "boken om pedofili", är en av de där verken som nästlat in sig i mänsklighetens undermedvetna. Vladimir Nabokov har trots allt gett upphov till termen "lolita", en ung flicka på gränsen till – eller i början av – puberteten som trots sitt barnsliga, oskuldsfulla yttre uppvisar en sexuell medvetenhet. Lolitas status som klassiker är omtvistad p.g.a. sina chockerande motiv: pedofili, våldtäkt, incest. Jag är dock av den åsikten att Lolita har haft en så stor inverkan på sin omvärld och kanske också det litterära landskapet att den i nuläge måste betraktas som en klassiker.

Jag valde att läsa den här boken eftersom jag alltid är dragen till klassiska verk, och dessutom planerade jag att själv skriva en liten historia med pedofili som ett inslag. Det var med andra ord nöjesläsning maskerad till research. Jag hade stora förväntningar på boken, och blev inte besviken. Däremot kunde jag inte låta bli att tänka på senast som jag hade stora förväntningar inför en (modernare) klassiker, filmen Casablanca. Det var på samma gång bubbligt komiskt och djupt imponerande att inse hur många scener och repliker från den filmen som har återskapats, återtolkats och parodierats under årens lopp, och äntligen fick jag se källan. Jag tänkte på Casablanca för att jag trodde att Lolita skulle inge samma känsla, men det var precis tvärtom! Jag kan inte erinra en enda sak som skulle vara en tydlig förebild till något annat, även om jag genom något slags kulturell osmos redan visste ungefär hur boken skulle vara.

Nåväl, låt oss gå till själva texten. Lolita handlar om den europeiske intellektuelle Humbert Humbert, en attraktiv, vältalig man med en preferens för unga flickor. Som potentiell förklaring till detta erbjuder HH, bokens berättare, historien om hur han som tolvåring nästan lyckades ha sex med en jämnårig flicka som han var upp över öronen kär i. De blev dock avbrutna och flickan dog i en orelaterad sjukdom inte långt efter, så akten förblev ofullbordad. Jag måste direkt påpeka att denna historia inte behöver vara sann, HH är en uppenbart opålitlig berättare. Dessutom når Humbert slutligen sitt mål, han rekonstruerar hela den förlorade sexscenen, men känner sig inte annorlunda. Humberts åkomma är inte en enkel "orsak och verkan", och Nabokov är känt kritisk mot psykiatri och psykoterapi.

Lolitan i Lolita är just Lolita, eller Dolores Haze som hon heter egentligen. Humbert Humbert inackorderas hos familjen Haze, där han faller för tolvåriga Dolores men attraherar samtidigt singelmamman Charlotte. Han gifter sig med Charlotte för att uppehålla fasaden samtidigt som han kan vara nära styvdottern. Dolores (alltså Lolita) är medveten om Humberts attraktion till henne, uppmuntrar den till och med (enligt den fortsatt lika opålitlige HH), men omständigheterna tvinger HH att förbli nöjd med att dyrka henne på avstånd och i sekundslånga beröringar. Detta förändras i ett nafs när Charlotte hittar Humberts dagbok där hans böjelser står rakt utskrivna. I chock rusar hon ut på gatan och blir överkörd av en passerande bil, vilket ger Humbert fri lejd till den "villiga" Lolita.

Nabokovs största bedrift i Lolita är inte att han tar upp tabubelagda ämnen, främst bland dem pedofili. Det som imponerar mig mest är hans förmåga att göra det till en nästintill naturlig sak. Berättarrösten Humberts förklaringar, argument och beskrivningar är skrivna på ett så övertygande och charmerande språk att man som läsare blir rädd för att pedofilin ska smitta av sig från sidorna. Jag tror att speciellt män upplever denna bok på ett mycket levande sätt: om vi antar att genomsnittsmannen tycker att 18-åringar är den typiska "attraktiva men lite väl unga" tjejen och att tjejer så unga som 15 eller 16 kan ge upphov till sexuella tankar utan moraliska betänkligheter, så lyckas Nabokov stundvis dra ner denna undre gräns till tolv. Det är en sida av en själv som man inte vill bejaka, och däri ligger bokens kraft. Man måste ibland lägga ner boken och se händelserna ur ett annat perspektiv än Humberts, att det faktiskt handlar om sexuella övergrepp på ett barn. Man känner sig lurad till att tänka förbjudna tankar, hur flyktiga och fiktiva de än är, men motvilligt är det bara att konstatera att man kommit så nära inpå Humbert Humbert att det tar en stund att dra sig loss. Och det är lite skrämmande.

Förr trodde man att i naturen fanns fyra krafter: eld, vatten, luft och jord. När man läser Lolita upptäcker man den femte naturkraften, språket. Likt eldsvådor, tsunamin, orkaner och jordbävningar visar Nabokov hur liten människan är inför språkets fruktansvärda makt.